onsdag 17 mars 2010

Människovärde efter döden?

Jag hade en liten mail-diskussion med en kristen vän för ett tag sedan, som delvis började handla om vår olika syn på människovärdet efter döden. Den såg ut ungefär så här (ursäkta att det blev lite långt):

Nån:
Skillnaden med kristendomen och andra religioner är ju att den bygger på kärleksbudet: att älska Gud och vår nästa. Och misslyckas vi med våra liv får vi komma till Gud precis sådana vi är, bara vi tror på att Jesus tog på sig vår skuld.


Jag:
En fråga som väckte mig i det du skrev var - “får vi komma till Gud precis sådana vi är, bara vi tror på att Jesus tog på sig vår skuld”-. Hur menar du (ni kristna) här egentligen? Jag antar att du med, “att komma till Gud”, menar att efter döden komma till något slags paradis. Det är ju en bra tanke att man får misslyckas med sitt liv men ändå har möjligheten att få komma dit. Men det intressanta tycker jag är vilka du menar inte skall få lov att komma dit.

För att hårddra det lite grann: Vem kommer till paradiset? En kallblodig mördare, som efter sitt dåd, senare blir frälst och fullt ut bekänner sin tro på Jesus. Eller en människa som i hela sitt liv gjort gott efter bästa förmåga, varit hjälpsam och en allmänt god medmänniska. Men som hela sitt liv också varit ateist och inte trott på myten om att Jesus dog för våra synders skull?

Jag förhåller mig starkt kritisk till en Gud som tycker att det är viktigare att man tror på honom, än att just enbart vara en god människa. Detta låter som en mycket självupptagen och självgod Gud. Eller har jag kanske missförstått något?

Nån:
Så skall jag försöka förklara vad jag menar med att komma till Gud. Jag menade inte bara evigheten utan att få överlämna sitt liv till Gud här i livet. Men ja, det är så att även en mördare kan få förlåtelse om han ber Jesus om förlåtelse, så var det ju med rövaren på korset som vände sig till Jesus innan han gav upp andan. Men det är inte så att när man tagit emot Jesus i sitt liv att man kan leva hur som helst. I allt gäller kärleksbudet: Du skall älska Gud av hela Ditt hjärta och Din nästa som Dig själv.

Jag tror på ett evigt liv och jag tycker det skulle vara förfärligt att jag, när mitt liv är slut, bara hade att se fram emot att bäddas ner i den mörka jorden, det är inte mycket till framtidshopp. När det gäller var vi skall tillbringa evigheten är jag glad att det inte är jag som skall döma om vilka som får komma till himlen, men det står i en vers som kallas lilla Bibeln: att så älskade Gud världen att han utgav sin ende son för att var och en som tror på Honom inte skall förgås utan ha evigt liv. Nog vore det väl konstigt att den som inte tror på Jesus och har förnekat Honom vill tillbringa evigheten tillsammans med Honom?


Jag:
Det var intressant, men inte överraskande, att du vidhåller att tron på Jesus är viktigare, för att få ett evigt liv, än att vara en god människa. För mig, som "bara" tror på ett liv före döden, spelar det i sak, ingen roll vilka, som enligt kristna föreställningar, kommer till himlen. Men att kristna (och muslimer och judar också för den delen) ger människan ett värde utifrån ifall man har den "rätta" tron eller ej, tycker jag är fel, och en mycket tråkig människosyn. Denna människosyn tror jag orsakar mycket segregation, och andra problem, i världen. Själv tror jag på alla människors lika värde, både före och efter döden, oberoende av vilken livsåskådning man har.

Rädslan för döden är naturlig och det är inte så konstigt att många, särskilt på dödsbädden, sätter sin förhoppning till att det skall finnas ett liv efter döden. För det är ju sant som du säger, att det låter ju inte så roligt att man bara skall bli lagd i den mörka jorden. Fast jag tror ju inte, som du, att vi har något medvetande efter att vi har dött. Så för mig är denna tanke, att bli lagd i jorden, inte så skrämmande som den kanske är för dig.

Ni kristna är ju skrämda med hotet: ”Tror ni inte på mig så kommer ni inte att få evigt liv (alt. kommer ni till helvetet)”. Att du ständigt lever med denna press och rädsla gör mig ledsen, och visar på något fundamentalt snedvridet inom kristendomen. Detta hot gör att ni som tror, faktiskt inte har en riktigt ärlig möjlighet att ändra er, utan möjligtvis med stora våndor och stor rädsla.

Några sådana hot föreligger inte inom den humanistiska livsåskådningen. Som humanist är man en fri människa som hela tiden har möjlighet att ändra sig ifall man får nya kunskaper eller insikter. Och dessutom: att inte tro på ett liv efter döden, betyder inte att man saknar förmåga att förstå det stora i att vara vid liv. Att inte tro på ett liv efter döden, betyder inte heller att livet då automatiskt är meningslöst att leva. Tvärtom faktiskt, tycker jag.

/Lars Nilsson

3 kommentarer:

  1. Man har ju träffat en del troende kristna där det är svårt att förstå sig på deras attityder,i deras umgänge med andra tex.Inte särskilt vänliga,inte med större tålamod eller fördragsamhet än nån annan,icketroende.Jag har funderat på om man har det minsta anledning att förvänta sig mer hjälp av en kristen än av nån annan om man hamnar i knipa.Skulle vara intressant att veta om Abrahamitisk trosövertygelse övhuvudtaget leder till mer empati o hjälpsamhet än om man inte tror på sånt.Att kvalificera sig för himlen tycks ju mer handla om att gå i kyrkan o hålla fast vid sin övertygelse,än om att hjälpa andra.

    SvaraRadera
  2. Undrar bara vart du träffat dessa kristna som du säger har attityder som är svåra att förstå sig på. Alla människor är olika, oavsett om man är kristen eller inte. Så ja helt klart finns det kristna precis som det finns humanister som har attityder som är svåra att förstå sig på. Och enligt mig handlar då absolut inte kristendomen om att gå i kyrkan/hålla fast vid vad vi tror på för att vi ska få komma till himlen. Själv har jag bara varit i kyrkan några enstaka gånger eller på högtider som Lucia, begravningar, bröllop. Så det beror ju på vem man frågar. Enligt mig finns det väldigt olika svar på samma fråga om man frågar olika kristna människor just för att alla tolkar bibeln på sitt eget sätt.

    SvaraRadera
  3. Hej Anna!Mina möten med troende kristna har främst skett under en tid på folkhögskola o under några år därefter.Skolan har en ganska hög andel elever med religiös bakgrund,finns bla bibellinje.Onekligen har Du rätt i att både troende o icketroende är individer som skiljer sig åt sinsemellan.Märk väl att jag skrev "en del troende kristna". Bland de attityder jag ogillar hos dessa finns tex inställningen att man inte behöver utforska världen,en ovilja att studera andra livsåskådningar,att inte överväga andra förklaringsmodeller för olika fenomen än de man fått med sig hemifrån. Att okritiskt överta o anamma en lära med tämligen klent evidensunderlag betraktar de flesta av oss som ett farligt beteende när det gäller tex politiska åskådningar. Jag upplevde o upplever diskussionsmånen som väldigt liten i kontakten med dessa individer. Deras tro tar sig alltför ofta snarare form av "vetskap",man har alla svar,och med den föreställningen behöver man förstås inte utforska världen o orientera sig i den. Vid ett flertal tillfällen fick jag höra "jag har alltid trott","jag har aldrig tvivlat",från folk i spannet mellan 19 o 40 år.Hmm.. Under en kurs där poängen var att bevandra sig i diverse andra trosuppfattningar inkluderande -ismerna,uttryckte flera kristna stora tvivel mot tex andetro inom vissa "naturfolks"religioner.Detta samtidigt som de accepterar en massa övernaturliga fenomen beskrivna i sin egen heliga skrift.Varför det senare skulle vara sannolikare,fick jag aldrig något tillfredsställande svar på. Jag erbjöd något år senare några av dessa personer att av mig låna romanen Siddartha,Hermann Hesses i mitt tycke mycket intressanta spekulation i Buddhas historia,fick bla svaret "ej intresserad,har funnit min tro".Återigen,denna begränsning av sinnevärlden. Denna kategori tycker att de vet,de har slutat bilda sig.Jag som ateist påstår inte att jag vet nåt annat än de,men i dagsläget synes de religiösa förklaringsmodellerna inte ha mkt på fötterna.
    Så,den kanske allvarligaste konsekvensen av religiositet av detta slag är att den enligt mig tycks begränsa viljan att vidga sin bank av förklaringsmodeller,vilket skapar intoleranta,"snäva" människor som blir fördömande o okunniga.Detta resulterar i attityder som är..beklämmande.

    SvaraRadera