måndag 4 maj 2009

Humanister och Religionskritik

Hade ett samtal med en journalist som arbetade för teveprogrammet Existens, ett livsåskådningsprogram som belyser och granskar religioner och religionens roll i samhället. Vi samtalade om förhållandet mellan barn och religion, och hur eller om, religiösa föräldrar bör föra över sin tro på sina barn.
Efter vårat samtal sa han något i stil med: Du hade ju ganska balanserade åsikter, inte alls som de flesta Humanister som ju ofta vill förbjuda religion och även föräldrars rätt att ta sina barn till kyrkan! Jag blev förvånad och lite upprörd över att en journalist på detta program kunde ha denna fördomsfulla åsikt om Humanister. Så jag försökte påpeka detta genom att svara att jag tror inte att det finns många Humanister som vill förbjuda religion, och att jag i alla fall inte hade träffat på någon Humanist som har hävdat detta.

Att denna svartmålande och felaktiga bild av den typiske Humanisten är spridd även till en journalist, vars jobb är att vara en objektiv granskare av skilda livsåskådningar, är mycket tråkigt tycker jag. Denna bild av den ensidigt religionshatande Humanisten verkar tyvärr finnas hos många, även icke religiösa, människor. Men när en organisation som Humanisterna påtar sig ansvaret att kritisera religiösa företeelser och avkräva rationella argument istället för pseudo-dito verkar denna demonisering följa som ett brev på posten.

I ett samhälle skall alla åsikter, organisationer och företeelser vara tillåtna att kritisera och granska. Och när någon gör sanningsanspråk på något så löst underbyggt som sin religiösa tro är det ju viktigt att argumenten granskas. Men detta med att kritisera religiösa verkar ofta bli för magstarkt även för vissa icke-religiösa av någon anledning. Någon slags ” dom är ju så snälla och goda männinskor som bara vill tro på Gud, så låt dom hålla på och var inte elaka med dom” effekt får jag ibland intrycket att det är frågan om.

Vad både troende och dessa religionskritikskritiska (vilket ord va!) icke-troende måste förstå är att religonskritik inte handlar om att man vill förbjuda religion. Inte heller menar en Humanist att gudstro omedelbart bör avskaffas bara för att man vill debattera sanningshalten i påståendet om hans existens. Själva gudstron i sig, är ju inte problemet, även om en ateist såklart är intresserad av varför man som troende tror på Gud.
Det är ju när individuella, religiösa, vanföreställningar medför att man ger kvinnor ett lägre värde, ser ner på homosexuella, påtvingar sina barn sin tro, och i övrigt inte respekterar mänskliga rättigheter, eller när troende inte accepterar vetenskapen som en källa till kunskap i fall det strider mot deras heliga skrift, som det finns anledning att kritisera religionen. De kloka och goda troende, som klarar av att hålla sig ifrån ovanstående, och liknande företeelser, finns det ju ingen större anledning att attackera, kritisera, eller förbjuda.

Detta är även något som vi Humanister måste försöka var tydliga med i samhälls debatten och i samtal med vänner, och där vi har ett viktigt ansvar, tycker jag. Att vi Humanister försöker vara tydliga när vi i olika sammanhang kritiserar religion att det just är individuella företeelser och inte hela religionen eller alla religiösa som vi kritiserar eller fördömer.
/Lars Nilsson

2 kommentarer:

  1. Existensjournalisten25 maj 2009 kl. 12:35

    Hej Lars!

    Vill starkt vända mig mot följande formulering:

    "Efter vårat samtal sa han något i stil med: Du hade ju ganska balanserade åsikter, inte alls som de flesta Humanister som ju ofta vill förbjuda religion och även föräldrars rätt att ta sina barn till kyrkan!"

    Jag tror inte och har aldrig trott att de flesta Humanister vill förbjuda religion eller föräldrars rätt att ta sina barn till kyrkan.

    Däremot ingår det i mina arbetsuppgifter att ge människor som vi gör researchintervjuer med kritiska frågor eller frågor av provocerande karaktär i syfte att få intervjupersonen att tydliggöra sin ställning.

    Min utgångspunkt var barnkonventionen som slår fast både föräldrars och barns rätt att utöva sin egen tro. Dessa två rättigheter står i konflikt med varandra både på pappret och i verkligheten. Jag hade svårt att förstå var du egentligen stod, vems rätt du ansåg var starkast.

    Jag kan ha avrundat med ett påstående i stil med att "jag tycker att Humanisterna uttrycker en betydligt mer religionsfientlig inställning än du" eller "Humanisterna verkar ibland nästan vilja förbjuda religion"...men det du lägger i min mun är mig helt främmande.

    Att sedan dra växlar om okunskap och religionskritikskritik som du gör, är höjden av subjektivitet.

    SvaraRadera
  2. Hej existensjournalisten!
    Tack för att du ville försöka klargöra vad du egentligen kan ha sagt till mig. Men jag vill nog påstå att det framgick ganska tydligt i min text att jag aldrig hävdade att det var ett korrekt citat.
    Att du sedan inte menade vad du sa till mig, utan att det bara hade som syfte att försöka provocera mig, var jag tyvärr för naiv för att förstå. Då faller såklart min diskussion kring denne eventuellt fördomsfulle journalist och då är det såklart jag som ska be om ursäkt.
    Men de växlar som jag sedan drog kring okunskapen om Humanismen och om religionskritikskritiska människor i största allmänhet, tyckte jag själv inte var helt obefogad att spekulera kring. Men det är ju klart,...subjektivt var det ju.

    SvaraRadera