Humanister och Religionskritik

Hade ett samtal med en journalist som arbetade för teveprogrammet Existens, ett livsåskådningsprogram som belyser och granskar religioner och religionens roll i samhället. Vi samtalade om förhållandet mellan barn och religion, och hur eller om, religiösa föräldrar bör föra över sin tro på sina barn.
Efter vårat samtal sa han något i stil med: Du hade ju ganska balanserade åsikter, inte alls som de flesta Humanister som ju ofta vill förbjuda religion och även föräldrars rätt att ta sina barn till kyrkan! Jag blev förvånad och lite upprörd över att en journalist på detta program kunde ha denna fördomsfulla åsikt om Humanister. Så jag försökte påpeka detta genom att svara att jag tror inte att det finns många Humanister som vill förbjuda religion, och att jag i alla fall inte hade träffat på någon Humanist som har hävdat detta.

Att denna svartmålande och felaktiga bild av den typiske Humanisten är spridd även till en journalist, vars jobb är att vara en objektiv granskare av skilda livsåskådningar, är mycket tråkigt tycker jag. Denna bild av den ensidigt religionshatande Humanisten verkar tyvärr finnas hos många, även icke religiösa, människor. Men när en organisation som Humanisterna påtar sig ansvaret att kritisera religiösa företeelser och avkräva rationella argument istället för pseudo-dito verkar denna demonisering följa som ett brev på posten.

I ett samhälle skall alla åsikter, organisationer och företeelser vara tillåtna att kritisera och granska. Och när någon gör sanningsanspråk på något så löst underbyggt som sin religiösa tro är det ju viktigt att argumenten granskas. Men detta med att kritisera religiösa verkar ofta bli för magstarkt även för vissa icke-religiösa av någon anledning. Någon slags ” dom är ju så snälla och goda männinskor som bara vill tro på Gud, så låt dom hålla på och var inte elaka med dom” effekt får jag ibland intrycket att det är frågan om.

Vad både troende och dessa religionskritikskritiska (vilket ord va!) icke-troende måste förstå är att religonskritik inte handlar om att man vill förbjuda religion. Inte heller menar en Humanist att gudstro omedelbart bör avskaffas bara för att man vill debattera sanningshalten i påståendet om hans existens. Själva gudstron i sig, är ju inte problemet, även om en ateist såklart är intresserad av varför man som troende tror på Gud.
Det är ju när individuella, religiösa, vanföreställningar medför att man ger kvinnor ett lägre värde, ser ner på homosexuella, påtvingar sina barn sin tro, och i övrigt inte respekterar mänskliga rättigheter, eller när troende inte accepterar vetenskapen som en källa till kunskap i fall det strider mot deras heliga skrift, som det finns anledning att kritisera religionen. De kloka och goda troende, som klarar av att hålla sig ifrån ovanstående, och liknande företeelser, finns det ju ingen större anledning att attackera, kritisera, eller förbjuda.

Detta är även något som vi Humanister måste försöka var tydliga med i samhälls debatten och i samtal med vänner, och där vi har ett viktigt ansvar, tycker jag. Att vi Humanister försöker vara tydliga när vi i olika sammanhang kritiserar religion att det just är individuella företeelser och inte hela religionen eller alla religiösa som vi kritiserar eller fördömer.
/Lars Nilsson