fredag 5 juni 2009

Det kristna föräldraskapet

Vare sig man är kommunist, moderat, kristen, muslim eller ateist har man ett stort ansvar som förälder att försöka ge en nyanserad verklighetsbeskrivning till sina barn. Självklart är det omöjligt att undvika att ens barn påverkas av den miljö dom växer upp i, och inte heller önskvärt att detta helt och hållet skall försöka undvikas. Som förälder kan det ju inte vara rimligt att man ständigt måste var en fullständigt neutral person, helt utan egna åsikter. Som förälder måste man ju självklart få lov att berätta för sina barn vilken ideologi eller livsåskådning man själv har.
Men samtidigt är det viktigt att man är noga med att ge barn verktyg för kritiskt tänkande så att dom sedan, när dom själva är mogna, själva kan bestämma vad dom ser som rimlig att hålla för sant och inte. Därför var det med stort intresse som jag tittade in på sajten Kristenforalder.com - En hemsida för och av kristna föräldrar. Redan på förstasidan stöter man på problem. Så här beskriver nämligen sajten sig själv:

"Kristenforalder.com är en sajt där du kan få inspiration till det kristna föräldraskapet. Här kan du läsa veckans andakt för ditt eller dina barn, hitta fina böner för både barn och föräldrar, läsa berättelser ur livet, läsa artiklar och hitta tips och inspiration till det kristna föräldraskapet."

Problemet här, som jag ser det, är att det är fel att inbilla barn att något så osannolikt som bön verkligen fungerar.
Om vuxna människor, efter noga övervägande, känner att dom trivs med att tro på att bön fungerar så är det helt OK för mig, så länge dom inte gör sanningsanspråk på att det verkligen fungerar. Både vetenskapen, och väldigt många vanliga människor, förhåller sig ju ytterst tveksamma till sanningshalten i att man kan få någon slags direktkommunikation med ett högre övernaturligt väsen genom att knäppa sina händer. Eller att man ibland kan få sina önskningar uppfyllda i fall man knäpper sina händer och uttalar denna önskning.

Därför tycker jag att kristna bör förhålla sig ödmjuka inför att detta faktiskt kan vara nonsens och berätta detta för sina barn, och inte inbilla dom att bön verkligen fungerar. Jag anser att kristna föräldrar här skall lämna sina barn i fred och undvika att be tillsammans med sina barn. Detta får den vuxne göra i avskildhet. I sin iver över att se sig som den enda representanten för en god och sann världsbild är kristna ofta slaviga med sanningen och glömmer då bort att deras verklighetsuppfattning faktiskt kan vara fel. Detta får man inte slarva med när man uppfostrar barn.
/Lars Nilsson

3 kommentarer:

  1. Vill börja med att tacka för en intressant blogg och tänkvärda inlägg

    Håller fullständigt med om inledningen av artikeln och i en utopisk värld skulle alla barn få samma möjligheter att själv ta ställning i livets olika frågor. Nu ser ju världen, som du konstaterar, annorlunda ut och barn blir oavsett vilken livsuppfattning föräldrarna har otroligt färgade av detta. Jag tycker också det är en bra lösning att iaf ge barnen tillgång till kritiskt tänkande (och kanske en psykolog) för att så småningom själv kunna hitta sina egna ideal och mening med livet. Så långt håller jag med. Det jag har funderingar över är varför just bönen skulle vara något särskilt allvarligt problem?

    Om ett barn ges verktyg för kritiskt tänkande kommer det väl så småningom säjlv kunna dra slutsatser om att bön inte fungerar, precis på samma sätt som man bör kunna dra slutsatser om andra religiösa föreställningar (under, jungfrufödsel, gudomligt inspirerade skrifter, kreationism).

    Tror det här tangerar hur tron på tomten utvecklar sig. Man kan inte när barnet är ett, ett par år gammalt säga: "på julen tror vi att tomten kommer och delar ut julklappar till alla snälla barn. Det finns de som inte tror på tomten och det är möjligt att han inte finns men jag tror att han gör det". Ett litet barn och inte kapaciteten att ta hand om den informationen. De kognitiva funktionerna som krävs finns inte. När de senare blir äldre och kan förstå att vuxna kan säga en sak fast det inte riktigt är sant, att det finns ett samband mellan att pappa alltid är borta under julklappsutdelningen och tomtens närvaro, etc så kommer de till slutsatsen att tomten inte finns själva. Det behöver inte föräldrarna "preparera" dem med sen innan.

    Det jag antar att jag ställer mig frågande till är varför bönen i sig skulle vara så mycket farligare än alla andra magiska uppfattningar som religionen (eller samhället i övrigt) för med sig.

    /Mattias Lundström

    SvaraRadera
  2. Lars Nilsson8 juni 2009 08:57

    Jag menade inte att bönen skulle vara farligare för barn än något annat. Jag började bara spåna kring just bön och barn, eftersom det var det första som man träffade på då man gick in på denna hemsida. På denna hemsida blev det ju direkt uppenbart att man, i det kristna föräldraskapet, ser det som självklart att man skall be med sina barn. Detta ville jag då kritisera och problematisera.

    Det är ju klart att det går att hitta många andra liknande exempel där föräldrarollen sätts på prov. Både för en religiös och för en icke religiös person. Jag inbillar mig bara att religiösa föräldrar riskerar att begå fler misstag av detta slag, eftersom många av dom är så övertygade om att deras tro representarar den enda goda och sanna livsåskådningen.

    Att lura sina barn att tomten finns förhåller jag mig inte heller helt positiv till. Att leka att tomten kommer på besök en gång om året kan man väl göra. Men att se sina barn i ögonen och hävda att tomten finns skall man inte göra, tycker jag.

    SvaraRadera
  3. Håller med dig!

    Vart bara lite "anal" gällande bönen. :)

    SvaraRadera