Avslutningen är en pärla:
Att i lagförslag hänvisa till kristen tradition, torde heller inte höra till vanligheten i ett land utan statskyrka. Har vi fler lagar av det här slaget, eller är skollagen unik? Varför i så fall? Och vad syftar man på med kristen etik? Både bergspredikan, det dubbla kärleksbudet och tio Guds bud är delar av denna etik. Men redan första budordet står i konflikt med grundlagens RF 2:2.
Med undantag för självklarheter om att inte mörda och stjäla, blir det bara värre ju längre man läser. För här handlar det om religiösa moralregler med tveksam relevans för svenska skolgårdar och klassrum.
Sedan kan man ju fundera på om det är så smart att i lagens förarbeten hänvisa till en förordning från statskyrkoeran, som i sin tur refererar till lagar huggna i sten för 3 000 år sedan? Sharialagar kan framstå som nutida i jämförelse.
Lagens syfte förefaller underförstått vara att fostra eleverna i en kristen tradition. Den ställer också ett indirekt krav på förtrogenhet med denna specifika religion för att rätt kunna förstå skolans värdegrund. Detta är en förolämpning mot såväl icke-kristna invandrare som sekulära svenskar.
Vi förväntas tillägna oss idéerna i en religiös etik, för att kunna leva upp till de allmängiltiga krav som skolan rätteligen ska kunna ställa. Om man vill att eleverna ska fostras till "rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande" så kan man förslagsvis skriva just det, och inget annat. De allra flesta torde ändå förstå vad som avses. Dumma är vi inte, även om vi valt att bli hedningar igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar