Här kommer tredje (och sista?) delen i min kommunikation med Carlskyrkan på Carlshem i Umeå. Denna dialog började med att jag försökte framföra min oro över kyrkans dominans i detta bostadsområde
(Del 1). Därefter kände jag mig manad att klargöra vad som ligger bakom min oro
(Del 2). Jag var då hård men uppriktig när jag skrev ”du och din kyrka representerar en livsåskådning som jag, och många andra, anser vilar på falska grunder”.
Detta var svaret jag fick:
Jag förstår dig, tror jag, men har en annan inställning till det du beskriver.
Jag har jobbat på olika platser, där olika aktörer varit olika starka. Jag har alltid glatt mig åt alla goda initiativ som gjorts, vara sig det varit - unga örnan, iogt-nto, fritidsgårdar, skolor, andra kyrkor, (ngo:s, olika samfund, i Etiopien), sociala myndigheter, kommun, skola, eldsjälar m.m. ( Sen har jag väl också klagat någon gång på något jag inte tyckt varit bra.
Jag försöker uppmuntra till goda intiativ- det behöver inte vara kyrkan som gör saker.
Då någon aktör haft stort inflytande så är det med dessa som jag försökt samarbeta med, helt naturligt. Jag har än aldrig upplevt goda krafter som ett hot, oavsett ideologi. (Däremot kritiserat olika delar och synsätt, men det är ju så vi växer). Kan vi hitta något att samarbeta med och för, så vore jag intresserad! Och jag tror vi delar väldigt mycket utifrån de samtal vi fört.
Då det gäller de punkter du tar upp som du säger vilar på falska grunder, så skulle jag säga att de vilar på tro, vi påverkas av vad vi tror och tänker, eller som en i alphakursen sa nyligen:
"Då jag ser på stjärnorna och universums storhet så fascineras jag bara, blir slagen av dess storhet. Jag behöver inte bevis och förstå allt vetenskapligt hur det fungerar, så är det med tron också, den tillhör en annan dimension. Mina barn behöver en kram av mig, så de vet de är älskade, de behöver inte förstå det vetenskapligt." (Jonas)
Jag själv är väldigt intresserad av vetenskap och forskning, tycker om detta, är naturvetare i botten. Men det är i min kristna tro, i bönen, i Jesus, jag hämtar energi, mening och kärleken. Jag tänker mig att du fungerar liknande. Att du hämtar energin och mening också utifrån någon tanke, tro, livshållning. Jag tycker att jag har goda grunder för min tro, är intellektuellt redbar, men tron är mer en fråga om tilltro, att våga lite på något som inte är helt säkert. Vad är helt säkert i vår tillvaro ändå? Även vi som gillar vetenskap, vet ju att många nya rön ständigt kommer och vår syn på tillvaron förändras.
Detta blev mitt svar:
Tack för ditt trevliga och intressanta brev, och tack för att du säger dig börja förstå mig. Det känns alltid bra!
Det sätt du beskriver din tro på är en mycket sympatisk form av tro tycker jag, men skiljer sig mycket från den form av kristendom som jag annars ofta stöter på i olika sammanhang. Många kristna gör tydliga sanningsanspråk utan mycket på fötterna, många kristna hyser olika grad av vetenskapsförakt, och många kristna hävdar att deras tro gör dem till bättre och mer moraliska människor än oss andra dödliga. Din personliga tro, baserad på förhoppning och tillit, har jag inga starka invändningar emot.
Jag tror, liksom du, att vi har väldigt mycket gemensamt. Var du eller jag hämtar vår energi och mening ifrån handlar nog i detta fall mer om personlig smak än om någonting annat. Jag för min del finner ingen tillfredställelse i att försöka hitta mening eller kraft från något som i mina ögon verkar ihop-fantiserat och påhittat. I mina existentiella bryderier vill jag hela tiden försöka vara så sann mot mig själv, och mot verkligheten, som det bara går. Att ”hitta på” något bara för att det känns bra är inte en ärlig och uppriktig inställning till livet. Försök t.ex. själv att finna mening i ditt liv genom att tänka att en påhittad Gud med elefanthuvud och sex armar älskar dig, så förstår du kanske hur intellektuellt otillfredsställande din tro kan te sig för en ateist.
När man uttrycker sig som Jonas, där man fascineras av det okända och inte är rädd för att inte förstå allt, låter man, enligt mig, mer som en sekulär humanist än som en människa som är religiös. Detta kan du gärna berätta för honom! En stark invändning som jag har mot hur religionen har fungerat i historien, och fortfarande fungerar, är ju att uppvisa rädsla för det man inte förstår och genast vara snabb med att hitta på enkla (men troligtvis osanna) förklaringar svåra frågor. Exempelvis: -Varför skjuter molnen blixtar? Svar: Gud är arg och skickar ner dom. – Hur kan det finnas så många olika djurarter som är så perfekt anpassade till sin miljö? Svar: Gud designade dom. -Hur kunde universum uppstå ur inget? Gud som existerar utanför tid och rum, startade det. – Varför ska man dö? Svar: Gud kallar. – Vad är meningen med livet? Svar: Gud har gett ditt liv en mening. Hur ska vi veta vad som är rätt och fel, vad som är gott resp. ont? Svar: Gud har serverat oss med absolut moral.
Slutsatsen jag kan dra är att det är de som vänder sig till religionen som är rädda för att inte veta, och som vill ha enkla svar på livet alla frågor, inte ateisten eller den sekulära humanisten.
Bara för att vetenskapen hela tiden kommer med nya rön betyder det väl ändå inte att man kan gå runt och hålla vad som helst för lika sant? Inte menar du väl att det inte spelar någon roll vad man håller för dagens mest troligaste sanning? Det låter som att det är det du menar. I så fall kan ni ju lika gärna dra in astrologi, tarokort, och gud vet allt in i er kyrka. Så länge man finner att detta tillför mening och energi är det kanske lika användbart som något annat? Bara lita på det, helt enkelt, utan att man vet om det fungerar?
Nog är det väl ändå mer fascinerande att läsa en bok om astronomi än en bok om astrologi när man vill fascineras av universums storhet? Det är detta som nog kanske är kärnan i min argumentation. Varför ägna sitt liv, sin tid och sin kraft på något konstigt påhittat övernaturligt och troligtvis osant, när verkligheten är så otroligt fascinerande i sig själv?
/Lars Nilsson
