Vad vill en Humanist?

För ett tag sedan fick jag frågan: Vad vill ni humanister egentligen?
Personen som ställde denna fråga var troende och vidareutvecklade frågan
genom att säga: Vill ni att alla människor skall bli som ni, att alla
skall bli ateister?

Ja vad vill en Humanist? Rent samhällsideologiskt är det ju relativt
enkelt att svara på denna fråga. En humanist vill se ett samhälle som
baseras på sekularism, ett samhälle som drar en tydlig gräns mellan stat och kyrka. En Humanist vill samtidigt se ett samhälle som, i så stor utsträckning som möjligt, fattar beslut efter kunskap som är baserad på vetenskap och beprövad erfarenhet och inte på myter, önsketänkande eller pseudovetenskap.

Men livsåskådningsmässigt då? Vad vill en Humanist där?
Jag har varken någon förhoppning eller en önskan om att alla i framtiden ska bli ateister eller att alla religioner ska försvinna. Rik variation på åsikter, ideologier och livsåskådningar är både viktigt och hälsosamt för ett samhälle, tror jag. Bara man klarar av att föra en förnuftsbaserad dialog mellan varandra, och så länge man respekterar mänskliga rättigheter och varandras olikheter. Dessutom tror jag att det alltid kommer att finnas människor som föredrar, och lockas mer av, övernaturligheter än av verkligheten.

Vad jag som Humanist däremot vill är att Humanismen som livsåskådning blir en mycket tydligare integrerad del i samhället än vad den är i dag. Att Humanismen som livsåskådning finns närvarande i samhället som ett tydligt och självklart alternativ då en människa får existentiella funderingar och andliga behov. Religionens dominans, och faktiskt nästan monopol, på existentiell reflektion är något som jag hoppas skall försvinna.

Den dominans som religioner har haft genom tiderna tror jag har gjort många människor starkt präglade på att andliga behov och existentiella frågeställningar skall hanteras just via religioner. Jag inbillar mig att då en människa får andliga behov, så har många fått för sig att det förväntas av en att man skall vända sig just till religionen. Att det är där man finner svaren. Att det är där man finner tröst. Eller man söker sig till religionen för att man inte vet, eller inte kan föreställa sig, att det finns andra sätt att hantera sin andlighet på. Denna sammanblandning mellan religiositet och andlighet tror jag är vanlig, och kanske kan avhjälpas ifall Humanismen som livsåskådning blir mer synliggjord.

Jag vill att vi ska få ett samhälle där Humanistiska samlingslokaler blir minst lika vanliga som kyrkor. Ett samhälle där människor som inte tror på Gudar, erbjuds samlingslokaler där man kan träffas och diskutera livets svåra stunder, livets glädjeämnen, döden, samt det fantastiska i att vara vid liv, utan inslag av tro på övernaturliga krafter. Samlingsplatser där man kan stötta varandra, skapa samhörighet inom ett bostadsområde, utan behöva samtala med, eller om, en påhittad Gud. Bara det goda samtalet, människor emellan. Det är vad jag vill…..bland annat…..

/Lars Nilsson