Syndernas förlåtelse och gudsbildsrelativism

Facebook är emellanåt både trevligt, kul och intressant. Bland annat kan man få möjlighet att diskutera med vänners vänner som man inte alls egentligen känner. Jag brukar då ibland ta ton och kanske provocera lite grann för att försöka få i gång en tendens till meningsutbyte.
Nedan följer en liten facebook-diskussion (något redigerad) som startade med dop och synderna förlåtelse men mynnade ut i nåt som kanske kan kallas gudsbildsrelativism.

Person X:
Ser på TV 10 just nu. Det finns en hinduisk pilgrimsväg upp mot Himalaya. Vid en forsande bergsbäck som är helig, får man sina synders förlåtande om man tvättar/blöter huvudet lite. Kan inte låta bli att jämföra det med dopet inom den kristna världen.

Person Y:
Antagligen är det generellt i människors föreställningar att vatten renar.

Jag:
Men borde det inte krävas lite mer än att dutta vatten, för att få syndernas förlåtelse?

Person Y:
Det räcker med en dutta vatten om ens intension är djup, ångerfull och syftar till att man ändrar llivsföring... ;)

Jag:
Men det handlar ju faktiskt om att be om att få Gud förlåtelse. Att då dutta vatten ter sig fånigt. Rimligare är att offra en get som man har kär.

Person Y:
Kanske för att få frid inom sig för att åter kunna komma till gemenskapen, dvs den flock som vi är livsviktigt beroende av? I vissa synsätt är gud just det- gemenskap med de andra.

Jag:
Det var ett luddigt synsätt på Gud. Kan man verkligen hitta på vilken definition som helst på Gud?

Person Y:
Ja visst, för gud är ingenting omöjligt, varken att finnas i vilken definition som helst och att bekräfta förlåtelser, till och med förnekelse av eventuell guds existens klarar den eventuella guden av.

Jag:
Det du nog istället menar är att i människors fantasi är ingenting omöjligt.


Person Y:
Kanske gud är människors fantasi? kanske människors fantasi är gud? Finns någon verklighet utanför den upplevda? Inte vet jag. 


Jag:
Det låter spännande det du säger, men samtidigt gör du ju gudsbegreppet helt urvattnat och meningslöst. Jag skulle t.ex. istället kunna fantisera om att vi människor nog bara är datasimuleringar som nån i ett parallelt universum leker.
-Så kanske det är. Inte vet jag.

Person Y:
Det är inte lätt med definitioner, språk och eventuella överenskommelser. "jag vet inte", tycks vara ett användbart credo.

Person X:
Som jag har förstått, så har det åtminstone funnits religiösa som ansett att gud är allt, dvs att gud är universum och allt i det.

Jag:
Det blir ju i praktiken omöjligt för nån att hävda att man är ateist i fall Gud kan vara precis vad som helst. Det är ju t.ex. svårt att säga att man inte tror på Universum. Och vad finns det för anledning till att be till Universum om förlåtelse? Varför inte vända sig till sig själv, eller till sina medmänniskor i stället?

/Lars Nilsson