onsdag 20 oktober 2010

Replikskifte om grunden för vår moral i VK

Jag vet inte om ni följde replikskiftet i VK som bland annat handlade om grunden för människans moral. Här kommer i alla fall ett försök till ett slags sammandrag.

Detta replikskifte initierades av den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet. Dom menade att anledningen till att de flesta av oss människor tycker att krigsbrott är handlingar som är onda och icke önskvärda är att Gud har planterat förnuft och samvete i våra inre:
“Intuitivt är vårt samvete grundat i en naturrättslig syn där lag och rätt är grundad på en genom naturen objektivt given moral. 
Kristendomen har alltid gått hand i hand med en naturrättslig syn, vilket enligt kristna filosofer är en följd av att människan är skapad av Gud. Därigenom är en gnista av Guds förnuft nedlagda i oss, och vårt upplysta samvete kan i någon mån hjälpa oss att avgöra vad som är gott och ont.”

Att hävda att det är tack vare Gud förnuft som vi människor har fått vår intuitiva känsla för rätt och fel är märkligt på många sätt men framför allt kanske för att Guds moral själv verkar har varierat så med tiden. En rimligare hållning är därför att det faktiskt är vi människor själva som har ansvar för vår egen moral och att det är tack vare mellanmänskliga diskussioner som vår känsla för vad som är rätt och fel ständigt utvecklas: Vilket var det som jag försökte framföra i en replik:
“Är det inte ganska uppenbart att mänskligheten syn på krigsbrott gradvis har förändrats under historien lopp? Från att vara sedda som något som ingick i själva krigföringen till att vara något som världssamfundet tillsammans nu kommit överens om som något som inte är acceptabelt? 
Om man läser gamla texter - jag kan rekommendera Gamla Testamentet som läsning till Claphamförfattarna - så är utrotningskrig och övervåld mot kvinnor och barn både vanligt och något sanktionerat av Gud. 
Jämför denna omänskliga syn på etik med ett helt igenom sekulärt och nutida dokument som Genèvekonventionen så faller idén om det gudagivna samvetet ihop som ett korthus.
”


Men enligt Claphaminstitutets logik är det tydligen så att då till och med en Humanist visar att han har en känsla för vad som är rätt och fel så bevisar detta bara deras tes. I deras replik kunde man nämligen läsa:
“Humanisterna bekräftar 
vår syn på samvetet [ ….] Att sekulära skribenter i det sammanhanget hoppas på en "högrerätt" är bara ytterligare ett tecken på just den starka rättskänsla som vi menar pekar på en verklig och evig moral.”


Två nätkommentarer till denna diskussion löd:
“En intuitiv rättskänsla har påvisats även hos andra sociala djur, men liksom hos människor kan den förklaras i evolutionära termer. Mot en moral nedlagd av gud talar att gudshärledda moralen har skiftat så genom tid och rum, även inom samma religion.”

“Just religioners flexibilitet på moralområdet är en bra poäng.
Vi behöver ju inte direkt gå till förkristelig tid för att hitta exempel på det. Bara för ett par decennium sedan var ju de flesta kristnas syn på saker som homosexualitet, kvinnliga präster och andra religioner tämligen annorlunda. Det gäller förvisso även samhället i stort men man kan ju tycka att om man har Gud som en objektiv moralisk måttstock så borde etiken vara lite mer konsekvent.”

Avslutningsvis skulle jag bara vilja tillägga att så länge troende och icke-troende, i stora drag, delar känslan för vad som är rätt och fel, och så länge det går att föra konstruktiva samtal mellan dessa grupper om skilda etiska dilemman, så spelar det kanske inte så stor roll hur vi just ser på vår morals ursprung.
Det viktiga i sammanhanget är ju trots allt att etiska diskussioner inte sker med hänvisande till religiösa dogmer eller en påhittad Guds vilja, utan att dessa diskussioner istället förs med vår empati och vårt förnuft som drivkraft.
/Lars Nilsson

1 kommentar:

  1. Claphaminstitute?How `bout Craphaminstitute?

    SvaraRadera