Läs den här nedan eller på VK's sida genom att klicka här.
Religiösa
företrädare inte de enda som kan ge stöd vid kris.
Anser
Umeå kommun att det enbart är förbehållet religiösa livsåskådningar och dess
företrädare att ge stöd till ungdomar och vuxna vid kris och katastrofer? Eller
är det enbart okunskap som gör att den sekulärhumanistiska
livsåskådningsorganisationen Humanisterna inte får vara med när krisgruppen för
psykiskt och social omhändertagande vid större katastrofer övar.
”Religioner
i Umeå ska öva kris ihop”. Detta står att läsa i Svenska kyrkans tidningen
SPIRA nr 2 som delades ut till alla hushåll i mars i år. Initiativtagare till
övningen är Umeå kommun. Vilka religioner som ska öva framgår dock inte men
troligtvis de som får stöd från SST, Nämnden för statligt stöd till
trossamfunden.
Humanisterna
är en sekulärhumanistisk livsåskådningsorganisation som har utbildade officianter
för humanistiska ceremonier som exempelvis barnvälkomnanden och begravningar.
Humanisterna Umeå är en livaktig lokalavdelning som dock inte fått en inbjudan
till att medverka i denna krisövning. Är det ett medvetet beslut eller enbart
okunskap av Umeå kommun och POSOM-gruppens (krisgrupp för psykiskt och social
omhändertagande vid större katastrofer) ledning?
Är det
kanske enbart förbehållet religiösa livsåskådningar och dess företrädare att ge
stöd till ungdomar och vuxna vid kris och katastrofer?
Då vi har
tagit kontakt med ansvariga inom kommunen har vi inte lyckats fått svar på
dessa frågor och det är därför vi nu väljer att skriva detta inlägg.
I VK fanns
nyligen även ett reportage i mars om att POSOM-gruppen i Umeå breddar sin
kompetens för att möta unga i kris. Samordnare för POSOM-gruppen, Lars
Pikkuniemi nämner att psykologer och kuratorer från elevhälsan ska ingå i
gruppen framöver då ungdomar är involverade i kris- och katastrofer. Ett väl
genomtänkt och klokt beslut.
Krishantering
och katastrofplanering är ett samhälleligt ansvar och där olika religiösa och
icke religiösa organisationer kan finnas med som en resurs. Men Svenska kyrkans
dominerande roll bör diskuteras. Svenska kyrkan är en medlemskyrka, inte
statskyrka. Vi måste göra ett personligt och aktivt val för att bli medlem i en
religiös organisation men även för att begära utträde.
Svenska
kyrkans medlemsantal har minskat under de senaste åren. De senaste uppgifterna
från Svenska kyrkan år 2014 visar att 70 procent av Umeåborna är medlemmar i
Svenska kyrkan och i Ålidhems församling finns den lägsta andelen medlemmar med
59,9 procent. Detta borde innebära att 30 procent av Umeåborna, och 40,1
procent av Ålidhemsborna tillhör annat religiöst samfund eller ickereligiös
organisation eller ingen tillhörighet alls.
Att allt
fler människor lämnar religiösa organisationer och blir alltmer sekulära visar
Global Index of Religion And Atheism, som redovisades i VK nyligen, och det är
inte bara i Sverige utan i hela världen. Detta borde påverka hur samhället
hanterar sin kris- och katastrofplanering och hur sammansättningen av aktörer
inom POSOM-grupper bör se ut.
Två månader
efter Estonias förlisning år 1994 genomfördes en enkätundersökning av SIFO på
uppdrag av Estoniagruppen vid Svenska kyrkans Forskningssekretariat. Ett av
resultaten blev att 90 procent av 2 000 personer, helt eller delvis bejakade
påståendet att Estonia katastrofen visar att Svenska kyrkan i vissa situationer
kan vara viktig också för dem som inte är religiösa. Detta resultat är ett gott
betyg för Svenska kyrkan. Vi undrar dock hur de 10 procent, eller 200 personer,
som inte varit nöjda med Svenska kyrkans insats har för skäl till detta?
Några känner
vi till genom personer inom Humanisterna och i samhället. Påtalas bör att det
nu är 21 år sedan denna enkätundersökning genomfördes och om katastrofen hade
inträffat i dag hade resultatet troligtvis visat andra siffror.
Den
existentiella dimensionen i livet och då speciellt vid dödsfall är ibland
underskattad och tillgodoses inte alltid i samband med kriser och katastrofer.
Risk finns att de drabbade upplever sig åsidosatta och till och med ibland
kränkta om deras livssyn/livsåskådning inte beaktas eller tas på allvar. Att
inbjudas till minnesstunder i kyrkor och församlingshem som leds av präster är
att försättas i en annan värld än den man som sekulär humanist är van vid eller
kanske vill vara delaktig i.
Vi är väl
medvetna om att präster och diakoner i samband med katastrofer inte intar någon
missionerande roll. Då är de bara människor med kunskaper om kris- och
sorgereaktioner. Samtidigt vet vi att enskilda personer inom Svenska kyrkan
ibland har gjort övertramp och inte kunna skilja sin roll som diakon/präst till
att bara vara människa. Det kan ibland bara handlat om ord, klädsel eller rum.
När kommunernas POSOM-grupper använder sig av kyrkorum och församlingshem i
stället för kommunala lokaler finns risk för att någon/några kan känna sig
utanför och marginaliserade.
Önskvärt
vore att det också fanns tillgång till neutrala, eller multireligiösa,
alternativ så att varje drabbad person får sina behov och rättigheter
tillgodosedda. Religionsfrihet, både till och från religion är en mänsklig
rättighet som ansvariga i POSOM-gruppen måste beakta. Om Humanisterna fanns med
som en representant i POSOM-gruppen, skulle vi kunna finnas till för de
personer som behöver oss när en kris eller katastrof inträffar i Umeå kommun.
Svenska
kyrkan och andra religiösa organisationer ges för dominerande roll i
POSOM-grupper genom att sekulära livsåskådningsorganisationer inte inbjuds att
medverka.
Humanisterna
Umeå, som en sekulär livsåskådningsorganisation erbjuder oss att vara en resurs
i POSOM-gruppen. Vi har medlemmar som är utbildade i kris- och
katastrofhantering, skolhälsovård och elevhälsa. Vi har medlemmar med stor
livserfarenhet av att finnas till och ge stöd för dem som drabbats av kris.
Men framför
allt kan vi bidra med medmänsklighet, att lyssna och att bara finnas för den
som vill och behöver oss.
Birgitta
Wallin, ceremoniansvarig vid Humanisterna Umeå.
Lars
Nilsson, ordförande för Humanisterna Umeå.
