Barn och dödskulten

Var bara lite sugen på att återknyta till senaste numret av Spira som hade ett avsnitt om barn och andlighet och där jag fick vara med på ett hörn.

På samma uppslag, i pappers-kopian, där jag var med, fanns även ett reportage om Prästen Kristoffer Hedman. Våra två olika synsätt ställdes mot varandra genom att bägge artiklarna gavs den gemensamma introduktionen:

Möt två Pappor som båda gått i Söndagsskola. En av dom tycker inte barn ska be, den andre vill lyfta barnens böner. Båda vill vara lyhörda för barnen.

Ja, vår syn på om huruvida barn skall be och utföra andra religiösa riter skiljer sig verkligen markant åt. Som framkom i artikeln om mig är jag kritisk till att låta barn utföra vissa religiösa riter, såsom bön. Om barn och bön har jag ju dessutom skrivit tidigare på denna blogg. Prästen Kristoffer Hedman, däremot, vill med hjälp av begripliga böner och andra riter göra så att barnen känner delaktighet i gudstjänster och andakter. I bildtexten (som tyvärr inte finns med i närversionen) säger han dessutom:

-Ett exempel på att även barnen är medräknade idag är nattvarden där de inte deltog förr. Nu tar vi den på samma villkor och det är inte ovanligt att barnen vill gå först.

Att barn aktivt ska delta i en nattvard förhåller jag mig kritiskt till och vill nog t.o.m. gå så långt som att hävda att barn borde få slippa att överhuvudtaget bevittna detta. Om man ska ta kristendomen och dess olika riter på allvar är ju faktiskt nattvarden en av de mer obehagliga riterna kring dödskulten av Jesusmyten som vi har kvar.

Även om man är djupt troende tycker jag inte att man borde se det som självklart att ett barn tycker att det är trevligt att se sina föräldrar och andra vuxna, på stort allvar, leka att de äter en död människas kropp och dricker hans blod. Kan Kristoffer Hedman föreställa sig vad som kanske kan röra sig i ett barns huvud då det får se detta?

Om vuxna människor tycker att det känns meningsfullt att utföra denna absurda rit skall man göra det i avskildhet och inte framför barn. Det är min uppfattning.

/Lars Nilsson

Humanist i Spira

Det senaste numret av Svenska Kyrkans gratistidning, Spira, har väl kanske dimpt ner i allas våra brevlådor vid det här laget. Detta nummer hade ett flertal reportage som handlade om andlighet och barn, ur lite olika synvinklar. I samband med detta fick faktiskt även jag vara med på ett hörn!

Visst är barn intresserade av existentiella frågor, men man ska inte presentera en tro som den enda sanningen för dem.
Det säger Lars Nilsson, uppvuxen i ett kristet hem, numera ateist och humanist.

När Lars Nilsson växte upp gick han i söndagsskolan och hade Jesus som idol. Jesus i Bibelns berättelser är fortfarande en förebild för honom, men i dag har han helt lämnat det kristna sammanhanget.
– När jag började tänka självständigt och insåg att jag hade ett val, föll bitarna på plats för mig och jag slutade tro på Gud, berättar Lars Nilsson.

Läs hela intervjun här.
/Lars Nilsson

Det kristna föräldraskapet

Vare sig man är kommunist, moderat, kristen, muslim eller ateist har man ett stort ansvar som förälder att försöka ge en nyanserad verklighetsbeskrivning till sina barn. Självklart är det omöjligt att undvika att ens barn påverkas av den miljö dom växer upp i, och inte heller önskvärt att detta helt och hållet skall försöka undvikas. Som förälder kan det ju inte vara rimligt att man ständigt måste var en fullständigt neutral person, helt utan egna åsikter. Som förälder måste man ju självklart få lov att berätta för sina barn vilken ideologi eller livsåskådning man själv har.
Men samtidigt är det viktigt att man är noga med att ge barn verktyg för kritiskt tänkande så att dom sedan, när dom själva är mogna, själva kan bestämma vad dom ser som rimlig att hålla för sant och inte. Därför var det med stort intresse som jag tittade in på sajten Kristenforalder.com - En hemsida för och av kristna föräldrar. Redan på förstasidan stöter man på problem. Så här beskriver nämligen sajten sig själv:

"Kristenforalder.com är en sajt där du kan få inspiration till det kristna föräldraskapet. Här kan du läsa veckans andakt för ditt eller dina barn, hitta fina böner för både barn och föräldrar, läsa berättelser ur livet, läsa artiklar och hitta tips och inspiration till det kristna föräldraskapet."

Problemet här, som jag ser det, är att det är fel att inbilla barn att något så osannolikt som bön verkligen fungerar.
Om vuxna människor, efter noga övervägande, känner att dom trivs med att tro på att bön fungerar så är det helt OK för mig, så länge dom inte gör sanningsanspråk på att det verkligen fungerar. Både vetenskapen, och väldigt många vanliga människor, förhåller sig ju ytterst tveksamma till sanningshalten i att man kan få någon slags direktkommunikation med ett högre övernaturligt väsen genom att knäppa sina händer. Eller att man ibland kan få sina önskningar uppfyllda i fall man knäpper sina händer och uttalar denna önskning.

Därför tycker jag att kristna bör förhålla sig ödmjuka inför att detta faktiskt kan vara nonsens och berätta detta för sina barn, och inte inbilla dom att bön verkligen fungerar. Jag anser att kristna föräldrar här skall lämna sina barn i fred och undvika att be tillsammans med sina barn. Detta får den vuxne göra i avskildhet. I sin iver över att se sig som den enda representanten för en god och sann världsbild är kristna ofta slaviga med sanningen och glömmer då bort att deras verklighetsuppfattning faktiskt kan vara fel. Detta får man inte slarva med när man uppfostrar barn.
/Lars Nilsson